Jag tänker inte på annat nu för tiden, snart åker vi till Turkiet!

Vad ska man tänka på som man inte tänker på? Vad borde jag inte glömma och vad behöver jag inte ha med? Är det någon som har förslag?

Badblöjor, solkräm, bad trosor, PASS, vaksiner tagna, strandtofflor, badring och armpuffar, torr mat (soppor osv), solhattar, vagn, flaskor, kläder osv! Men är det något man tar med som man värkligen inte behöver, eller är det något man glömmer första gången som man aldrig lär glömma igenn?

Säg mig ni med erfarenhet, vad beöver man och vad behöver man inte? Vi åker om en väcka så kom med förslag.

En sak til. Vad tycker ni om "UV dräkter"? Tycker ni att alla borde packa på sina barn det eller är 50+ sol skydd okej? Jag tror at det blir himla varmt i en sånn dräkt på stranden, vad tror/tycker ni?

Jag har faktiskt läst att vissa till och med tycker att det är barnmisshandling att inte ta på sitt barn en sån. Förstå hur misshandlade vi som har barn nu är! Värsta soss ungarna hela bunten ju!

Kom på att vi har så klart haft roligt i dag också! Efter att vi hadde varit hos polisen så gick vi ner till stan (alltså inte hem) och gick först till banken för att beställa ett nytt visa till mig. Mitt kort har nästan gått sönder och det känns som att det skulle vara lite tråkigt om det skulle hända när jag var i Turkiet. Å så beställde jag en ny nätbanks grejs eftersom att min är spårlöst försvunnen, magiskt!

Efter det gick vi till "Bigbite" och köpte mat. När vi kom inn så hadde jag och Julia en liten konversasjon;

- Fiskan, mamma?
- Va?
- Fiskan!?
- Jaha, fiskana? Det är inte här Julia, det är på en annan bigbite! (Alltså dom har ett akvarium med fiskar ;P)
- Fiskan bort?
- Aa Julia, fiskarna är borta kan man säga...
- Typiskt!!

Haha! "Typiskt"? Haha! Jag skrattade och det gjorde han bak oss i kön också! Sen gick vi vidare till läkaren och frågade om vi kunde få en tid med han innan vi åker och damen bak disken sa att det är inget speciellt utom BCGn man måste tänka på och sen allt det vanliga som att dom inte ska ha inte gjenomstekt kött, vatten från kranen, borsta tänderna i flaskvatten, skala frukter osv. Men jag tänkte mera på Julias laktosinntolerans så läkaren skulle ringa oss i dag eller i morgon och jag anntar att han ringer i morgon eftersom att kl är halv 11 snart.

Efter det ringde vi Malin som tydligen också var i stan. Vi gick och mötte henne innan vi åkte alla tre och hämtade Talia, som för övrigt inte allts var lika spend som Julia på att vi kom då hon sov när vi kom!

Efter det åkte vi hem till Malin och Talia och lekte massor pluss att vi åt middag! Julia och Talia hadde helt otippat samma kläder på sig! (eller helt tippat då Malin bytte till samma klänning som Julia hadde på sig när vi kom hem till dom) Så är det när man alltid handlar kläder tillsammans! Julia och Talia har typ allt likadant i kläder, värkligen! "Rea? MALIN TITTA REA!!" och så köper vi ungefär det samma! :)

Sen åkte vi i alla fall hem och Julia sovnade på en gång när hon la sig efter en dusch och lite mat. Hon är så fin min tjej! Båda mina tjejjer är så fina! Skulle önska Talia kunde följa med oss till Turkiet, kommer sakna min larv <3
Det finns två helt fantastiska tjejer i världen som är helt underbart perfekta och som kommer kunna göra precis vad dom vill med sitt liv! De tjejerna är mina tjejer <3

Julias sista vecka på dagis är denna vecka innan hennes sommarlov också börjar på riktigt. Men i dag skulle vi åka ner till stan och ordna med pass till Julia och eftersom att barn tydligen måste vara med så tog hon ledigt i dag. Kl 10 var vi där och innan oss i kön var det ca 100 (utan att ens överdriva, snarare tvärt om!) innan oss i kön, men vi satte och ner och väntade, och väntade och väntade lite till. Helt plötsligt sa dom att alla som har tal över 114 kan gå hem för dem kommer inte hinna med så många, då var kl 12 och vi hadde setat där i två timmar... Vill ni veta villket tal vi hadde? 117! Asså villket slap in the face var inte det?
Så vi fick fint tacka för idag och gå hem. Men jag frågade i införmasjonen om Julias pass ens kommer hinnas bli klart på 1 och en halv väcka ungefär och hon kollade lite på datan, öppnade någon annans pass och nej det kommer vi värkligen inte hinna för det är en väntetid på minst 17 dagar. Som tur är finns krispass! Jag visste att jag skulle beställa den 20! Det var inte planerat att vi skulle åka då, men jag hadde ju tänkt att vi skulle någon stans i sommar.

Det som jag tänkte skulle bli lite surt är det att alla säger att det kostar 1000 kr för ett sånt pass och man kan bara använda det en gång. Jag frågade vad det kostade och det kostar 270 kr! Människor är så duktiga på att hitta på saker alltså. Så det blir "krispass" för Julia som vi hämtar två dagar innan vi åker! Jisses va kul vi kommer ha!

Jag, Julia, Jenny, Bente och pappa ska till Turkiet den 7 Juli och fy BUBLAN vad jag längtar! Två väckor blir vi borta och vi ska glassa i solen med små hattar på sne och en cola i handen! Vi kommer bli så bruna och Julia kommer ha så kul, hon älskar att bada och leka i sanden! Gud va jag längtar! Tack pappa som betalade halva min resa å tack farmor för fick pengar!!! Jag älskar er och vi kommer ha så kul!! Detta förtjänar vi värkligen! Julia och jag, jag och Julia! <3

Jag har förästen tagit studenten nu, btw liksom, haha! Tänkte slänga med en hög med kort också på vår underbara sommar, fram tills nu! :)

Mina kläder på skolavslutningen.

Julia och mamma ska grilla efter dagis! <3

Mig och mina tjejer på kvellen efter skolavslutningen! <3

   Stine hadde fått en iPhone och dom gjorde inget annat änn att ta kort!

   Jag och Stine på väg till "munkholmen" för att gå på teater för att se våran älskade May-Britt när hon spelar! Villken upplevelse! <3

   Efter förestälningen, med stjärnan i mitten! <3

May-Britt drar till Amerika, vi gör en bok om oss! <3
(Den blev så fin att Stine inte ville ge bort den, men hon sa okej till slut!)

Julias numera astjusiga sovrumsdörr! 17 kr, villket kap!

När man läser tidningen blir man värkligen ledsen, eller jag blir det. Först står det att 7 st har blivit våldtagna i Norge bara nu i helgen, eller det är så många som har blivit raporterade. Hur trist är inte det? En människa förstör en annans människas liv för rästen av livet och bara "tränger sig på"! Hur kan man ens göra en sådan sak?

Sen läser man vidare och får se att man tydligen har bytit kön på flera 1000 flickobarn i Indien. Hur kan man utsätta sitt barn för det bara för att "man tjänar mera på pojkar", eller varför gör dom det ens? Det sätter i alla fall ett ganska tydligt stämpel på att man inte vill ha flera flickor, men pojkar är helt okej. Dom barnen kommer aldrig någonsinn kunna få egna barn för det första och vad säger man när flickan som har blivit en pojke har blivit 18 år och får veta vad som har hänt innan? "Du var inte bra nog som tjej, tyver! Förästen kommer du aldrig kunna få barn för att vi har proppat dig full med hormoner sen den dagen du blev opererad, sorry."?

Sen läser man lite till och en självmordsbombare har bombat ett sjukhus i Afghanistan, många människor har dött.

Å så läser man lite till och då står det att en 8 årig flicka har fått en bomb i en väska som hon har fått besked om att lägga vid den Afghanska säkerhets styrkan. Dom som hadde bombens utlösare har tryck för tidigt, bomben har gått av och den "enda" som dog var den 8 åriga gamla flickan.

Mitt uppe i allt det hära står det om "Vem som bar kläderna bäst?" på en gala, "Linnies klänning var genomskynlig!", "True blood kommer bli dårligare!". Gud va trist det är...

Jag kunde värkligen inte vänta när Malin sa att vi har fått våra betyg utsrivna på nätet och jag ville bara säga, damn va jag är BRA! Jag är värkligen så jävla bra att jag börjar undra om min riktiga pappa är någon form för Einstein och att jag har blivit förväkslad på BB med en annan unge, något måste ju ha hänt!

När jag visade min pappa mina betyg så sa han "Det enda du inte har MVG eller VG i är det enda som jag hadde MVG i, alltså gymnastik", något måste med andra ord ha hänt.

Dock fick jag hjärntäppa på eksamen och fick VG... Ett helt ok betyg men om jag hadde sagt den lilla lilla ekstra grejjen som jag kom på när jag var på väg hem så hadde det varit MVG, men hjärnan koplade inte och jag var as pirrig och löjligt larvig! Som tur är slapp vi, ungefär hela skolan faktiskt eksamen i muntlig Norska, Engelska eller Sammhälskunskap, inte för att det hadde gjort mig något.

Det enda som jag blev lite chokad över var mina Norska betyg, mvg liksom... Jag har bott i Sverige i hela mitt liv och om man läser min blogg och är Svensk så blir man nog irriterad skapligt många gånger under ett innlägg, jag kan ju inte stava, inte ens lite! Men mvg i både muntlig och skriftlig Norska, det är värkligen bra gjort för mig med dysleksi. Jag är värkligen stolt över mig själv! Ett år kvar nu bara och sen högskolan.

I den sista tiden har jag funderat på att bli läkare i stället för sjuksköterska eftersom att det bara är 2 år ekstra men man tjänar 61.400 i snitt (i månaden) i Norge som läkare och en sjuksköterska tjänar 29.000 Det är ganska stor skilnad. Fast jag vet inte, jag ändrar mig hela tiden och jag kanske inte ens kommer inn på NTNU vad jag vet, så vi får se vad det blir av mig, men något stort blir det för det vet jag!

Skolan är snart slut för den hära gången, dock inte för det hära livet. Jag kunde ha varit färdig nu om jag inte hadde valt att plugga vidare. Det ringde en tant i dag och frågade om jag ville ha jobb där från hösten av, jag har inte ens sökt men tackade nej eftersom att jag kommer ha fullt upp med Julia och skolan.

Jag kommer värkligen gå hem och gråta den 23! Eller nej, det hinner jag ju inte för då ska jag ju supa, men okej den 24 då, om jag hinner eftersom att jag ska hämta Julia hos pappa osv den dagen. Den 25 ska jag i alla fall gråta! Jag kommer värkligen sakna alla! Hur patetiskt är inte det liksom!? Min klass, min underbara klass!! Jag kommer vara den som ba "Hej, vad med en klassfest?" När alla har gått vidare med sina liv, haha! Buhuuu, min klass!!
Alla ska flytta eller börja jobba och jag ska gå ännu mera skola nu för att få inn grunden att komma inn på universitetet. Sen ska jag så klart gå universitetet också. Efter det ska jag börja jobba och jobba tills jag är 68(?) sen är livet slut och jag kommer dö och ba "Vart tog allt det roliga med att leva vägen?!" Fatta att när jag är 68 är Julia 48 = det är en jävla lång tid till! Det kanske inte är något att deppa för ändå?

Men fortfarande, min klass!!! :'(

Jag gjorde ett inlägg i går om det svåraste med att vara en mamma, tänkte skriva ett om det bästa också.

När hon ler. Hon har ett leende som man smälter för! Alla dom perfekta tänderna på sin perfekta plats, med dom mest åperfeckta läpparna på en perfekt munn. Hon ler med ögonen också. Det jag känner när Julia är glad kan inte beskrivas med 1000 ord, man måste nog vara mig för att förstå det.

När Julia har det bra. När barnen mår bra mår vi bra. Jag älskar alla dom dagarna när Julia ler från öra till öra hela dagen och är rolig och hoppar och tjoar å sjunger låtar och dansar! Hon är värkligen så himla fin!

Känslan av att hon älskar mig och behöver mig. Det kanske låter lite ego, men alla människor är väll lite så? Man behöver få det bekräftat. När jag känner att Julia älskar mig och att jag vet att hon behöver mig gör att jag vill göra allt i min makt för att finnas där för henne från min bästa sida.

När hon lär sig nya saker. När hon lärde sig att säga "mamma", eller när hon nyligen lärde sig att säga "fotboll" eller "lastbil". Första gången hon gick och första gången hon rullade, första gången hon kröp osv, det är datum man glömmer men dagar man minns.

När man motbevisar andra. Ibland känns det lite att jag får kämpa lite mera för att andra ska se att jag värkligen njuter av att vara en mamma! Jag känner inte att jag har gett upp något i mitt liv när jag fick Julia, inte ett skit faktiskt snarare tvärt om. Jag fick ambisjoner om att klara av saker i livet och livet tar värkligen inte slut när man fick barn, inte för mig i alla fall. 4 September 1989 andades jag luft för första gången, 5 Augusti 2009 andades jag luft som gav mig livet för första gången!

Hur hon driver mig. Innan jag fick Julia hadde jag inga ambisjoner i livet, jag ville inget. Jag ville inte bli något, jag ville inte vara någon och jag sket i allt. Även om jag var helt "care" om allt i livet så drack jag inte, jag var inte ute med kompisar, jag reste inte och jag gjorde faktiskt inget annat änn att vara hemma ungefär. Så blev jag en mamma, skrev inn mig i skolan, fick vänner för livet som ställer upp för mig, fick ett otroligt driv av att bli något! Blir man något tjänar man pengar. Tjänar man pengar kan man resa och jag skulle aldrig vilja ha en annan vid min sida när jag går igjenom livet, Julia är underbar!

Hur hon visar vad äkta kärlek är. När man är mamma får man en annan sorts kärlek, den dagen vet man vad kärlek är! Känslan av att sakna någon som ligger/sitter brevid en i soffan eller sover i rummet brevid. Känslan av att beskytta och stötta. Känslan av att ens hjärta slår så fort, blodet rusar och man blir hög på kärleken, den känslan är helt sjuk! Det finns nog inga droger i hela värden som man jämnföras med den känslan! Alla som har mindre syskon eller ett annat barn som dom älskar mera änn allt, som dom känner ett ansvar för osv, tänk dig det gånger 1.000.000 gånger och kanske lite till. Det är känslan jag går med varje dag.

Stoltheten. Hur man är så stolt över sitt barn och när andra säger "Hon är värkligen fin", "Hon har helt underbara ögon, villken tjej!", "Du är värkligen en avslappnad och bra mamma!" osv. Den känslan av stolthet när man hör något positivt om sitt barn eller sig själv som mamma, underbar!

Det är så många saker jag vill säga men som jag inte minns, jag har för mycket att tänka på jusst nu! Eksamens kommer och betygen är satta. Finns inget jag kan göra med dom nu och jag blir stressad av tanken! Jag vill mera och jag länktar tills Juli när jag får veta om jag ens kommer inn på skolan eller inte, om inte vad gör jag då?