Din gammelfarmor ringer mig ofta, hon frågar hur du mår och hur jag mår, ja hur vi mår allihoppa helt enkelt! Hon sitter och stickar och stickar, nær hon fick veta att du redan kommer i Augusti fick hon brottom ska du veta! Hon stickar en sjukt fin jacka åt dig, tillhörande filt och strömpor! Jag har valt ut det hela och eftersom att jag inte är någon höydare på att sticka så hjälper hon mera änn gärna till. Men mamma försöker också, jag kan! Jag håller på med en mössa åt dig jusst nu, jag ångrar mig hela tiden för villket mönster den ska ha så jag sitter ijäntligen och drar upp allt hela tiden, men det blir nog bra tillslut, eller vad tror du?

Dom senaste dagarna har inte varit så bra, inte för oss... Vi har bråkar lite för mycket, även fast vi alltid blir samms på en gång, eftersom att Hawkar inte tycker om att vara osams så säger han alltid förlåt, men det tar i alla fall på! Jusst nu är vi värdens bästa vänner och jag är så lycklig för att han är min, det är jag ioförsig alltid! Men det är så klart att när vi bråkar så brukar jag ofta önska han till ett varmare ställe! Men inte jusst nu! Jusst nu är han värdens bästa och jag känner facktiskt att vi har kommit över det som vi har bråkat om nu i det sissta! Vi pratade värkligen ut om det i dag och jag frågade honnom (något som jag kom på att jag aldrig har frågat honnom förut) vad han vill! Han förklarade vad han vill, och det är precis det samma som jag vill, att vi ska funka och att allt ska bli bra! Nu när vi har pratat om det känns det mycket bättre, jag kom på att det inte är så ofta vi pratar om vad vi vill och vad vi tycker så nu ska vi värkligen börja med det! För om man inte pratar om det hur ska man då veta?

Här om dagen satt jag och sjöng för magen och Hawkar kommer, sen skrattar han och säger "Inte konstigt att hon sparkar när du sjunger, ungen får ju huvudvärk även fast hjärnan inte enns är färdigt utväcklad änn!" Och sen skrattar han högt innan han säger "Pappa kan!" och ligger med munnen ricktat mot magen och sjunger för full hals på Kurdiska och hon slutar sparka! Så säger han "Där ser du, nu sover hon skönt!" och jag svarar "Psst hon är rädd och undrar va fan det är för psykopat pappa hon har!" Det tycker jag va kul! I alla fall när han tar bort mina händer från min egna mage och säger "PAPPA KAN!" Vem tror han att han är?=P

Fast pappa kan! Han är värdens underbaraste och när han gör sånna saker så fattar jag hut mycket jag älskar han! Här om dagen kom han facktiskt hem med en nappflaska! Sånn NAN flaska och sedan berättar han så hära "Det hära är den bästa dom har! För ser du dom hära hålen i botten? Dom gör att luften går ur flaskan som så gör att bebisen inte blir gasig! VA SMART VA?" Roligt att en nappflaska imponerar honnom nu för tiden, inte bara det men nappflaskan var lila och till det säger han "Dom hadde rosa och blå också, men vi vill ju inte ha rosa för hon ska inte bli någon undertryckt tjej inte, och blått passar liksom inte helt till en flickbebis, då kommer alla tro att hon är en pojke och det vill vi ju inte!" Så därför hadde han valt den lila=P Sötnosen min!

Men nu ska jag dra och sova=) Puss hej!

När jag kollar ner på magen och ser att den hoppar upp och ner samtidigt som jag känner att du sträcker på dig så att du når både båtten och toppen i min mage så blir jag alldeles varm, av kärlek! Det är helt sjukt hur mycket jag redan älskar dig, tänka sig att jag redan har börjat spara pengar som du ska få den dag du blir gammal nog att ta hand om dom? Vissa kanske skulle säga att jag är alldeles för blåögd, eftersom att man trots allt inte vet vad som händer. Men jag vet, mamma vet älskling att allt ska gå bra och allt kommer bli helt perfeckt!

Jag undrar mera och mera hur du kommer se ut, jag är värkligen sjukt nyfiken! För det känns som att jag inte har en aning, inte över huved taget! Jag har i alla fall räknat ut att du kommer komma ut med lockigt hår, annars har det skedd ett misstag eftersom att din pappa har rickgit lockigt hår och det hadde mamma med när hon var liten. Men annars så har jag ingen aning. Kommer dina lockar vara bruna, svarta eller kanske till och med blonda? Kommer dina ögon vara gröna, bruna eller kanske till och med blåa? Kommer du vara long eller kort? Kommer du bli smart? Kommer du ha några allergier?

Hur du en skulle vara så kommer jag alltid älska dig, och du kommer vara helt perfeckt i mina ögon! Helt perfeckt på ditt sätt, mamma älskar dig.

Visst låter det himla gulligt när man läser alla underbara bloggar om unga föräldrar som klarar sig galant? Eller föräldrar över huvud taget! Undrar om dom någonsinn har haft den tiden som jag har jusst precis nu. Är/har dom varit lika rädda som jag? Jusst i dag är jag ganska orolig för allt, tänk om allt inte går som planerat? Tänk om Hawkar backar ur senare? Tänk om det händer något under fötseln? Tänk om det blir dött fött? Tänk om barnet föds med missbildningar? Eller värst av av allt, tänk om jag blir en dålig mamma?
Jag har tänkt mera och mera på det hära dom senaste dagarna, det kommer liksom krypandes ibland när jag känner mig alldeles ensam. När Hawkar inte är hemma så känns det värst, när han är här så tänker jag inte så mycket på det, men när man är alldeles ensam och det enda man har är tven som surrar och datan som står där. Tänk om något fruktansvärt händer? Något som jag också tänker på mera och mera det är det med rasism, vårat barn blir ju 50/50 kommer hon bli mobbad? Eller min familj i helhet är en familj som är ganska så trångsynt, några av dom tror att dom inte tycker om Hawkar, fast dom aldrig enns har träffat han eftersom att dom inte vill. Kommer det bli så med mitt barn också?
Det dära med att bli en dålig mamma tänker väll dom flästa gravida kvinnor på, eller? Jag tror i alla fall att jag tänker på det lite mera änn dom flästa, för jag har inte en aning om hur en bra mamma ska vara, jag minns inte hur min mamma var och jag är ricktigt rädd för att jag kommer bli en dålig mamma pga det. Jag tror nog att jag kommer bli en bra mamma, men vad om jag inte blir det? Alla tänker säkert att dom blir bra föräldrar, men alla är ju inte bra föräldrar ellehur? I går frågade jag Hawkar rakt ut "Är du lika rädd som jag?" och han svarade "Jag är sjukt rädd, jag har nog aldrig varit så rädd någonsinn! Jag tänker på absolut allt! Tänk om jag inte blir en bra pappa? Tänk om något händer med henne? Men jag väljer att inte tänka på det, för det är klart att vi ska klara det! Vi kommer bli världens bästa föräldrar till jusst vårat barn och jag vet i alla fall att jag kommer göra allt för henne, och lite till!"
Då blev jag glad igän, det är facktiskt inte bara jag som är rädd, utan han är det han också och säkert dom flästa andra som väntar barn, i alla fall det första!

I natt drömde jag något fruktansvärt däremot. Jag födde, alldeles för tidigt och hon var så liten men allt gick bra och vi kunde åka hem med en gång. Vi åkte av någon konstig annledning hem till min lotsas farmor (bäste) och jag var där och helt plötsligt var Hawkar borta och jag och lillan var ensama med släkten. Helt plötsligt satt jag i alla fall på badrummet å grät med lillan i famnen i en sånn bärskal som dom använder i afrika ni vet? Sånn som man kan ha både på ryggen och på bröstet. När jag kollar ner på henne så andas hon inte, jag sprang ut i vardagsrummet till bäste och sa "bäste, varför andas hon inte?" och hon svarade "det är för att hon är född för tidigt och då kan det vara så i bland" jag kollar ner på henne igän och ska precis ge henne munn mot munn metoden fast nu andas hon. Sedan går jag ut och där står Hawkar med bilen och jag vaknar av att Hawkar skakar mig och frågar "varför gråter du?" och jag kunde inte ens sluta. Hawkar kramar mig där jag sitter och gråter och han shuchar och styker mig över kindet, helt tills jag sovnar igän och drömmer om varmare länder och långa sandstränder!
Konstigt, ellehur? Att jag först drömmer om hur mitt barn dör, för att så leva igän å så helt plötsligt drömmer jag om varma länder med sol och värme. Det är nog inte så konstigt att man är rädd och orolig när man har sånna drömmar.

Du sparkar, slår å buffar till i bland. Inte hela tiden och i bland kan det ta flera dagar i mellan varje liten knuff, men varje gång du rør dig så känns det som den första gången, alldeles på nytt! Jag sitter stilla och försöker fundera ut vad som gjorde att du rörde dig, blev du irriterad eller tänkte du bara lägga dig till rätta?
I dag har du varit i min mage i 25 väckor, även fast jag nu är i väcka 27. Allt det dära är lite krångligt tycker jag, men jag vet att en gång runt Juli/Augusti så kommer du och den dagen kommer vara perfekt! Jag undrar värkligen hur du ser ut, har du kanske mammas fräknar och pappas lockiga hår? Mammas knubbiga fingrar och pappas långa tår? Mammas näsa och pappas gyllen bruna färg? Jag har inte en aning, och ingen annan häller. Jusst nu är det ingen som vet hur du ser ut, inte ens du själv. Men en dag kommer du komma ut och det ända jag vill är att allt ska gå bra. Inte för min egen del för det är inte så viktigt, men jag skulle aldrig någonsinn förlåta mig själv om något händer dig.
Det är lite konstigt tycker jag, att man kan älska någon så mycket som jag älskar dig, fast jag aldrig ens har träffat dig. När du buffar och sparkar så känns det som att hjärtat hoppar över ett par slag och jag blir alldeles varm på innsidan och mina kinder blir rosenröda. Jag kallar dig redan nu för min lilla kickboxare, för ibland sparkar du som att det är det ända du kan.
Om du bara anar hur glada mamma och pappa blev när vi fick veta att du var på väg! Vårat barn som vi aldrig trodde skulle komma, var helt plötsligt på väg och vi var så glada. Allt som har hänt med mammas kropp under tiden, det spelar inte någon roll för när jag tänkter på dig som är där inne så blir jag glad och jag längtar väkligen til den dagen du kommer ut och jag får hålla dig i min famn och se hur du ser ut. Allt är värt det och jag, din mamma kommer göra allt i min makt för att du ska ha det perfekt! Jag älskar dig och du betyder redan mera för mig änn vad någon annan någonsinn har gjort, mitt lilla barn.