Jag sitter och kollar på "Teen mom" på mtvplay och tydligen så har klockan blivit massor. Jag och Julia ska bort till hästarna i morgon med äpplen och jag hadde tänkt gå ganska tidigt så att dem som äger hästarna är där så att vi vet om det är ok att dem får äta äpplen eller inte, så jag måste nog sova nu, för ungefär 3 timmar sen. Men ett blogg inlägg hinner jag med.

Jag kollar som sagt på teen mom och dem pratar om hur svårt det är att vara en ung mamma osv. Jag tänkte bara skriva lite om vad jag tycker är det svåraste med att vara en mamma.

Att lämna sitt barn på dagis hela dagarna. Jag tycker det är jätte jobbigt att tänka på att Julia faktiskt ser sina dagis fröknar mera änn vad hon ser mig i vardagarna. Dem gångerna hon gråter när jag går är alltid svårast, men jag vet att jag måste "suck it up" för att det går över, hon har det bra där, hon älskar dem andra barnen och våran framtid skulle spoleras om jag skulle vara hemma med henne i stället för att gå till skolan. Det är dock alltid lika undrebart att se henne när jag kommer och hon roppar "MAMMAN MIN! MAMMA TILL JUNE!" För av en eller annan anledning så har hon slutat kallat sig själv för "Juja" och börjat med "June".

Rädslan av att inte räcka till. Det är jätte jobbigt! Det är viktigt för mig att Julia kan vara stolt över mig när hon blir stor. Det är viktigt för mig att Julia har en bra framtid och det är viktigt för mig att hon känner hur älskad hon är och hur mycket hon betyder för mig. Men rädslan av att jag någon gång, kanske kommer känna att "Jag räcker inte till, jag är inte bra nog, Julia förtjänar bättre" är fruktansvärd. Jag är så rädd för att hon ska tänka i framtiden, "Jag skulle önska att min mamma inte gick så mycket i skolan så att vi hadde mera tid när jag var liten så att jag slapp vara på dagis från halv 8 till 15.30 varje dag" Jag tror inte att Julia kommer minnas det och som sagt har hon det as bra på dagis, men tänk om?

Rädslan för att dö. Det är kanske inte något andra mammor tänker så mycket på, rädslan av att dem själva ska dö och barnet ska leva utan sin mamma, men jag vet hur det är. Jag förlorade min mamma i en olycka när jag var 8 år och det har gjort att mitt liv är så himla annolunda änn vad andras är, även om andra kanske inte tänker på det. Jag har kommit så långt efter min mamma (och lotsaspappas) bortgång att jag kan se nu att det har också en posetiv innvärkan på mitt liv. Om den olyckan inte hadde skedd, hadde jag aldrig fått ha Emelie som min bästa vän, jag hadde förmodligen inte blivit kär i Hawkar därmed hadde jag inte haft Julia och jag hadde förmodligen varit en helt annan person änn den jag är i dag. Men fortfarande så vill jag värkligen inte dö. Min rädsla för att något ska hända mig är så stor att jag går aldrig mot röd gubbe vid övergångställena.

Rädsla för att Julia inte ska må bra. Alla har en period, mera eller mindre under sina tonnår som man mår piss i. Jag är så rädd för jag vet att det kommer vara Julia som kommer må piss en dag. Jag är så rädd för att jag inte ska se det och att hon ska känna att jag inte bryr mig om henne.

Rädsla för att det ska hända Julia något. Jag är så rädd för att förlora henne på något vis. Jag är så rädd för att det ska hända henne något och jag är så rädd för att hon ska försvinna! Föräldrar som har förlorat sina barn och klarat av att leva vidare borde få hederspris, jag kan inte ens tänka mig hur jag hadde varit.

När hon vaknar kl 05.00 och tycker att natten är över. Det är jobbigt! Som tur är älskar Julia att sova, precis som sin mor och hon sover ofta till klockan 09.00 på en Lördag och Söndag, men de få gångerna hon har vaknat rundt kl 05.00 och varit vaken rästen av dagen är jobbiga, som tur är händer det inte så ofta.

När hon inte låter mig städa. Det är svårt. Disken diskar sig inte själv (i alla fall inte om man inte har en diskmaskin, villket vi inte har). kKläderna hoppar inte inn i tvättmaskinen själv och inte hänger de upp sig själva heller. Golvena damsuger inte sig själva. Sänkläderna byter inte på sig själva. Ja ni fattar. Om man värkligen måste städa en dag och hon inte tillåter, då blir det inte städat heller å det är jobbigt.

När man har ett viktigt prov i skolan och hon inte låter mig plugga. Det har jag dock fått en ganska bra organisasjon på nu. Julia läser i sina böcker och jag läster i mina, alternativ jag läser högt för henne om hygien, ergonomi, angina, hjälpmedel, demens, MS, CP, downsydrom osv. Hon tycker det är lika roligt det för hon förstår fortfarande inte vad det handlar om.

När Julia är sjuk. Det är fruktansvärt. Som här för inte så länge sen var Julia var och hadde feber, fick en ipren och skulle sova lite. Jag hör henne ropa efter ett tag "Mamman min? June laga äsja! Ä kasa opp" som betyder "Mamman min? Julia har gjort ursh! Jag har kräkits!" och jag kommer inn till henne och där sitter hon i sängen med spyor runt hela sig och säger "June av av magen". Jag tar upp henne för att ta med henne till badrummet och bada henne och då får hon feberkramper. Hon skakar och jag blir jätter rädd, ringer sjukhuset och dem säger att det är normalt men att vi ska komma ner. Det var fruktansvärt att se henne skaka så, ännu värre är det när en läkare ungfär säger "Men hennes allmentillstånd är inte försämrat! Det ser ju jag det! Hon är inte sjuk inte!" och jag försöker förklara att det spelar ingen roll hur sjuk Julia är, hon är änndå alltid över allt, hela tiden! Hon är bara så!

När andra tror att dem känner mitt barn bättre änn mig. Det är kanske något som mera irriterar mig. Att ex en läkare kan säga att Julia är frisk och jag säger att "Nej hon är sjuk, jag ser det!" och han säger nej och jag säger jo å man måste nästan bråka för att han ska lysna på hennes bröst och kolla lite i örona! Eller när någon säger "Är det inte kallt till henne?" Och jag säger "Nej, Julia är så varmblodig att om jag klär på henne mera så blir hon grinig för att det är varmt" och den andra personen svarar "Ta på henne mera ull! Barn ska vara varma!" Dogh! Jag känner mitt barn, jag har haft henne i snart två år! Jag vet hur hon fungerar!

När jag ser att andra barn inte mår bra. Det är svårt. Man vill lägga sig i, men samtidigt så vill man inte för att man inte vill lägga sig för mycket i. Som när föräldrar står, mitt på torget och skäller på sina barn så att dem som står vid kyrkan kan höra det, varför? Barn mår inte bättre och försår inte bättre om man skämmer ut dom eller ropar till dom! Eller när människor låter oviktiga saker gå före sina barn. Vissa kan festa för mycket å andra gör andra saker. Som mamma kan man inte gå ut en gång i veckan och det irriterar mig när andra inte förstår att barnen behöver sina föräldrar, så är det bara.

Det är mycket som är svårt med att vara en mamma, men det gör inget när man ser den finaste tjejen i värden varenda dag! <3

   Finaste barnen någon någonsinn har skapat!