Snart är det 13 år sedan min mamma och lotsas pappa dog i en mc olycka. Nu, jusst nu alltså tänker jag på hur det hadde varit om dom hadde varit här hos oss. Jag brukar inte tänka på min mamma längere, jag har levt större del av mitt liv utan henne än med henne. Jag minns inte hur hon var, jag kan inte komma på hur hon ser ut utan att kolla på kort och jag minns inte hur hon lät när hon pratade. Jag vet inte längere om det är henne jag saknar eller om det är det att ha en mamma... Jag tror kanske att det är mäst det att ha en mamma... 

Hon som skulle stötta mig, hon som skulle betätta hur stolt hon är över mig, hon som skulle älska mig ovansett vad, hon som skulle vara där för mig och hon som skulle lära mig saker, henne kände jag aldrig... Det är konstigt det där, hur man tror att man minns men när det väl kommer till saker så minns man faktiskt ungefär ingenting... Jag minns inga semestrar med henne, jag minns ingen gång hon har tröstat mig, jag minns ingen gång när hon har skällt på mig, jag minns ingen gång när hon har sagt att hon älskar mig, jag minns inte något av det som faktiskt betyder.

Jag minns dom onödiga sakerna. Jag minns hennes tatuering, jag minns hennes rumpa, jag minns hur hon borstade mitt hår varje dag, jag minns när hon läste "Barnas leksikon" med mig i hopp om att jag skulle bli något stort, jag minns att hon sa att jag var duktig med datorer (det krävdes inte så mycket på den tiden för att vara duktig, hehe), jag minns hur hon skälde på mina kompisar när hon försvarade mig, jag minns hur hon sa att jag skulle bli flygvärtinna och se värden eller elektriker för dom tjänar mycket sa hon osv. Men inga viktiga saker... Jag skulle önska att jag mindes en, en enda gång där hon sa att hon älskade mig, men det gör jag inte...

Jag hoppats för allt i värden att något aldrig någonsinn händer mig! Jag vill inte lämna Julia så som min mamma lämnade mig.. Låter kanske konstigt att jag säger att hon "lämnade mig" för det var så klart inte frivilligt, men fortfarande så lämnade hon mig och eftersom att jag var bara 8 när det hände så känner jag nu som jag kännde då, att hon lämnade mig.

Hon borde ha varit här nu och gett mig råd när det gäller Julia.. Hon borde ha varit där när jag fick min första mens. Hon borde ha varit där när jag skulle köpa min första BH. Hon borde ha varit där och skällt på mig när jag stannade ute hela natten. Hon borde ha varit där och kollat upp mina pojkvänner, vem dom var och om dom var "bra nog". Hon borde har varit där så jag kunde bråka med henne och säga saker som "JAG HATAR DIG!". Hon borde ha varit där när jag blev dumpad första gången och sagt att hon är där för mig. Hon borde ha varit där så att jag kunde säga att jag älskar henne. Hon borde ha varit med när Julia kom. Hon borde ha köpt bebis kläder till Julia och sagt till sina vänner "Jag ska bli mormor!!". Hon borde ha sett Julia och Julia borde ha fått sova över hos sin mormor. Hon borde ha varit där...

Jusst nu saknar jag er, men i morgon kommer jag nog inte ens tänka på er...