Du sparkar, slår å buffar till i bland. Inte hela tiden och i bland kan det ta flera dagar i mellan varje liten knuff, men varje gång du rør dig så känns det som den första gången, alldeles på nytt! Jag sitter stilla och försöker fundera ut vad som gjorde att du rörde dig, blev du irriterad eller tänkte du bara lägga dig till rätta?
I dag har du varit i min mage i 25 väckor, även fast jag nu är i väcka 27. Allt det dära är lite krångligt tycker jag, men jag vet att en gång runt Juli/Augusti så kommer du och den dagen kommer vara perfekt! Jag undrar värkligen hur du ser ut, har du kanske mammas fräknar och pappas lockiga hår? Mammas knubbiga fingrar och pappas långa tår? Mammas näsa och pappas gyllen bruna färg? Jag har inte en aning, och ingen annan häller. Jusst nu är det ingen som vet hur du ser ut, inte ens du själv. Men en dag kommer du komma ut och det ända jag vill är att allt ska gå bra. Inte för min egen del för det är inte så viktigt, men jag skulle aldrig någonsinn förlåta mig själv om något händer dig.
Det är lite konstigt tycker jag, att man kan älska någon så mycket som jag älskar dig, fast jag aldrig ens har träffat dig. När du buffar och sparkar så känns det som att hjärtat hoppar över ett par slag och jag blir alldeles varm på innsidan och mina kinder blir rosenröda. Jag kallar dig redan nu för min lilla kickboxare, för ibland sparkar du som att det är det ända du kan.
Om du bara anar hur glada mamma och pappa blev när vi fick veta att du var på väg! Vårat barn som vi aldrig trodde skulle komma, var helt plötsligt på väg och vi var så glada. Allt som har hänt med mammas kropp under tiden, det spelar inte någon roll för när jag tänkter på dig som är där inne så blir jag glad och jag längtar väkligen til den dagen du kommer ut och jag får hålla dig i min famn och se hur du ser ut. Allt är värt det och jag, din mamma kommer göra allt i min makt för att du ska ha det perfekt! Jag älskar dig och du betyder redan mera för mig änn vad någon annan någonsinn har gjort, mitt lilla barn.