Det är konstigt det dära, hur man stänger sig "inne" lite mera ju äldre man blir. Man vill inte att någon ska veta om villka problem man har och ibland känner man att man inte ens vill ringa sin bästa vänn för stöd.
Jag känner i alla fall att efter att jag flyttade till Norge så förlorade jag den delen av mig, den delen av mig som alltid var öppen och trodde det bästa om alla. Nu är jag raka motsatsen, jag är alltid skeptisk för nya människor och människor över huvud taget.

Jag skulle önska att det inte blev så... Eller till en viss del är det så klart jätte bra att inte alla vet allt om mig, men jag skulle önska att jag i alla fall kunde berätta ALLT, precis ALLT för min bästa vänn utan att skämmas... Jag skäms inte på så sätt att hon inte stöttar mig för det vet jag att hon gör om det är rätt val, men jag bara skäms lite ändå. Jag vill liksom inte att någon ska veta....

Det är så synd att det är så, att man förlorar den öppenheten ju äldre man blir och ju mera man vet hur en människa fungerar. Jag vet att efter jag fick Julia blev jag ännu mera innesluten, ingen skulle få veta något och allt det som inte gick bra var topp hemligt. Nu är det lite bättre, om det går dårligt med oss en dag så kan jag säga det till vissa eller skriva det på facebook till och med att det har varit en skit dag, men jag går aldrig inn på detaljer.

Inte för att jag skulle vilja byta ut Emelie mot allt i värden, men ibland skulle jag önska att jag hadde någon allra bästa vänn i Norge. En som jag kan lita på och som kan lita på mig. Jag berättar aldrig det folk säger till mig vidare, men jag kan bara inte lita på männiksor såpass att jag kan berätta något för dem... Det är så synd för alla skulle kunna behöva en kompis ibland, som man kan säga allt till. En som man kan ringa och säga "Kom, jag behöver dig!" och den personen står utanför dörren på 10 minuter. Det är så orättvist att jag förlorade den "delen" av mig när jag flyttade till Norge. Det är värkligen orättvist!

Man vet inte vad man har innan det är borta!