Vill bara tillägga att det blev lite fel där innan! Det är så klart att jag känner något för barnet fortfarande! Jag älskar henne mera änn allt på jorden redan och hon är inte ens född ännu! Men det jag menade är att jag låter nog den kännslan "Tänk om något händer?" ta över ibland! Å i dom stunderna är det ända jag tänker på jusst det, om något händer! Å då "glömmer" jag hur alldeles underbart det är att vara gravid och känna dom små sparkarna innifrån magen, man är aldrig ensam!

Jag älskar vårat barn! Hon betyder sjukt mycker för mig och det var det jag ville ha fram! Vad tusan gör jag om något händer med det jag älskar mäst av allt?

I alla dagar som har varit innan så har lillan flytit i magen, nu sjunker hon. Nu flyter hon inte längere i fostervattnet och tro mig, jag känner värkligen skilnaden! Jag har inte sovit en hel natt på jag vet inte hur länge, inte bara det med när jag väl sover så sover jag häller inge bra, det trycker på allt! Innan tröck det bara på om jag låg på ett speciellt sätt, men nu trycker det på hela tiden! Och tro mig, mamma hålder på å bli galen! Men man ska inte klaga inte, tack för att det inte är tvillingar eller flera säger jag bara. Jag börjar undra mera nu, allt från bebisens utseende till fötseln! Villket datum kommer du? Hur ser du ut? Har du tänkt att skynda dig ut eller tänker du ta lååång tid på dig? Kommer det värkligen göra så ont som alla säger? Är det värkligen så illa? Kommer jag kunna amma? Kommer du vilja ha bröstet? Alla är helt normala frågor tror jag, men det jag undrar mäst över är, kommer allt gå bra? Jag är sjukt orolig för att något ska hända! Varför är jag ens det? Det är väll inte så ofta det händer något när allt har gått bra under hela graviditeten, eller? Jag letar och letar efter statistikker på det, men jag hittar inga... Det värkar vara en sak som många undrar över, men ingen pratar om, varför? Om något skulle hända, vad skulle jag göra då? Jag tror inte att jag skulle kunna klara av en sådan sak, jag skulle nog bli psykisk sjuk och havna på psyket... Jag skulle aldrig klara av att bebisen kommer ut och vi får ha henne en liten stund sedan en dag skulle hon dö i plötslig spädbarns död eller liknande... Eller om något skulle hända under fötseln som gör att hon inte skulle överleva, jag skulle klandra mig själv, utan tvekan! Det finns en sida som man kan bli medlem på som heter "barnimagen.no" som jag är inne på ganska mycket och läser runt. Å där finns det en egen link för dom som har förlorat sitt barn efter väcka 27, å dom som har förlorat sina barn innan 3 månader. Det är helt hämskt när man läser och så står det "Vi hadde ingen aning, vi trodde allt skulle gå bra! Hela graviditeten var ju helt underbar, jag mådde ju inte ens illa!" Å då tänker jag, oj tänk att det hände dom och dom hadde inte en endaste aning! Det är så klart så att jag inte tror att något sånnt kommer hända jusst oss, för det är det ju ingen som tror! Men tänk om det händer jusst oss? Det kanske låter lite konstigt men ibland önskar jag att min blogg hadde varit anonym så att jag hadde kunnat skriva precis vad jag vill! Bara det med att jag känner inget för barnet längere... Konstigt va? Under hela graviditeten har jag kännt "SHIT! Det hära är vårat barn, vårat mirakel!" Nu känner jag bara "Tänk om något händer?" Jag tillåter mig inte att vara glad känns det som längere. Det känns som att jag inte vill vara för glad och spend eftersom att jag är så rädd för att något ska hända, jag vet ju om minst 5 personer (som jag har träffat på ricktigt) som har förlorat sitt barn, tänk om jag blir nr 6? Nu ska inte jag tänka på det längere, utan nu ska jag kolla efter en lägenhet! För vi ska flytta=D

Jag är så himmla glad för att jag aldrig har blivit gravid utan att vilja ha barn, eller utan att min pojkvänn villat ha barn! Jag har "bara" varit gravid en gång och det är den hära gången. När jag läser om tjejer som har gjort abort så kan jag inte göra annat änn att tycka synd om dem. Dom förklarar att det gör ont och att dom grät och bödde i flera väckor efteråt och att det kom som blod med klumpar i ca 3 väckor efteråt, tack för att jag aldrig någonsinn har gått igenom det och tack för att ni förklarar hur fruktansvärt det är så att jag alltid kommer skydda mig mot oönskad graviditet, tack!

Undrar vad jag hadde gjort om Hawkar hadde sagt "ne men jag vill inte ha barn, i alla fall inte jusst nu" när vi fick veta att vi skulle få barn, vad hadde jag gjort då? Hadde jag då gjort en abort för att det var det han ville? Jag tror kanske att det är lite elakt mot honnom i sånna fall och beholla barnet mot hans vilja, men skulle jag värkligen kunna gå igenom en abort? Jag tror inte det... Han skulle nog i sånna fall bli pappa, mot sin vilja!
Men som tur är så är vi inte 15 år och han blev facktiskt jätte glad när vi såg att testen var possetiv, han var säkert sjukt orolig i ett par väckor eftersom att han ville inte ta på min mage eller något. Jag tror att det är först nu som han värkligen vill bli pappa! Nu vill han känna på magen hela tiden och säger att han definitift ska vara med inne på fötseln (villket jag annars hadde tvingat honnom till!)
Han har ju allid varit glad för att bli pappa, men han har varit lite orolig tror jag, men jag vet inte eftersom att vi inte har pratat om det, men det måste han väll ha varit?

Om du undrar varför jag skriver en blogg mitt i natten så kan jag säga att jag inte kan sova! Jag sover och vaknar hela tiden eftersom att jag inte fattar hur jag ska ligga med denna stooora mage! Om jag ligger på höger sidan så sovnar mitt lår efter ett tag, samma med typ halva magen. Ligga på ryggen kan jag bara glömma eftersom att då trycker bebisen på involverna och det känns som at jag måste spy och om jag ligger på vänser sida så är det det samma som på höger, allt sovnar! Som ni också förstår så att ligga på magen, är något man bara kan glömma! För det första är det inte bekvämt och för det andra så gör det ont. Så jag kan inte asså! Vet inte va jag ska göra! Jag är sjukt trött men det går inte, börjar bli lite jobbigt eftersom att det har varit så i kanske 2-3 väckor nu, men det är nog inte så konstigt om man tänker på att min mage ser ut så hära,

Vackert med tröjja på, ni ska bara se sträckmärkerna!=)

TV shop är förästen på nu och dom har "reknam" för någon kräm som ska ta bort sträckmätken, det hära är facktiskt första gången som jag kollar på det hära skiten och tänker "Oj det där kanske funkar?" eftersom att dom visar inte samma tjej hela tiden som berättar att krämen är bra utan dom har kanske visat 30 st som visar sina magar före och äfter, men jag tänker inte ens prova! För om jag inte får det resultatet som jag vill ha så blir jag bara besviken och det vet jag att jag inte kommer få i alla fall!
Men nu ska jag hoppa ner bervid Hawkar, hör att han börjar vanka nu och då undrar han nog var tusan jag är=P

Puss puss