Vill bara tillägga att det blev lite fel där innan! Det är så klart att jag känner något för barnet fortfarande! Jag älskar henne mera änn allt på jorden redan och hon är inte ens född ännu! Men det jag menade är att jag låter nog den kännslan "Tänk om något händer?" ta över ibland! Å i dom stunderna är det ända jag tänker på jusst det, om något händer! Å då "glömmer" jag hur alldeles underbart det är att vara gravid och känna dom små sparkarna innifrån magen, man är aldrig ensam!

Jag älskar vårat barn! Hon betyder sjukt mycker för mig och det var det jag ville ha fram! Vad tusan gör jag om något händer med det jag älskar mäst av allt?

I alla dagar som har varit innan så har lillan flytit i magen, nu sjunker hon. Nu flyter hon inte längere i fostervattnet och tro mig, jag känner värkligen skilnaden! Jag har inte sovit en hel natt på jag vet inte hur länge, inte bara det med när jag väl sover så sover jag häller inge bra, det trycker på allt! Innan tröck det bara på om jag låg på ett speciellt sätt, men nu trycker det på hela tiden! Och tro mig, mamma hålder på å bli galen! Men man ska inte klaga inte, tack för att det inte är tvillingar eller flera säger jag bara. Jag börjar undra mera nu, allt från bebisens utseende till fötseln! Villket datum kommer du? Hur ser du ut? Har du tänkt att skynda dig ut eller tänker du ta lååång tid på dig? Kommer det värkligen göra så ont som alla säger? Är det värkligen så illa? Kommer jag kunna amma? Kommer du vilja ha bröstet? Alla är helt normala frågor tror jag, men det jag undrar mäst över är, kommer allt gå bra? Jag är sjukt orolig för att något ska hända! Varför är jag ens det? Det är väll inte så ofta det händer något när allt har gått bra under hela graviditeten, eller? Jag letar och letar efter statistikker på det, men jag hittar inga... Det värkar vara en sak som många undrar över, men ingen pratar om, varför? Om något skulle hända, vad skulle jag göra då? Jag tror inte att jag skulle kunna klara av en sådan sak, jag skulle nog bli psykisk sjuk och havna på psyket... Jag skulle aldrig klara av att bebisen kommer ut och vi får ha henne en liten stund sedan en dag skulle hon dö i plötslig spädbarns död eller liknande... Eller om något skulle hända under fötseln som gör att hon inte skulle överleva, jag skulle klandra mig själv, utan tvekan! Det finns en sida som man kan bli medlem på som heter "barnimagen.no" som jag är inne på ganska mycket och läser runt. Å där finns det en egen link för dom som har förlorat sitt barn efter väcka 27, å dom som har förlorat sina barn innan 3 månader. Det är helt hämskt när man läser och så står det "Vi hadde ingen aning, vi trodde allt skulle gå bra! Hela graviditeten var ju helt underbar, jag mådde ju inte ens illa!" Å då tänker jag, oj tänk att det hände dom och dom hadde inte en endaste aning! Det är så klart så att jag inte tror att något sånnt kommer hända jusst oss, för det är det ju ingen som tror! Men tänk om det händer jusst oss? Det kanske låter lite konstigt men ibland önskar jag att min blogg hadde varit anonym så att jag hadde kunnat skriva precis vad jag vill! Bara det med att jag känner inget för barnet längere... Konstigt va? Under hela graviditeten har jag kännt "SHIT! Det hära är vårat barn, vårat mirakel!" Nu känner jag bara "Tänk om något händer?" Jag tillåter mig inte att vara glad känns det som längere. Det känns som att jag inte vill vara för glad och spend eftersom att jag är så rädd för att något ska hända, jag vet ju om minst 5 personer (som jag har träffat på ricktigt) som har förlorat sitt barn, tänk om jag blir nr 6? Nu ska inte jag tänka på det längere, utan nu ska jag kolla efter en lägenhet! För vi ska flytta=D